Det blir ju aldrig som man tänkt sig.
Så lider ännu en måndag mot kvällning, inte så oväntat. Jag åt en hastig lunch vid fyra och har sen dess roat mig med att klappa mitt medelklassliv med akademikermamma och ingengörspappa på axeln genom att titta på ghb-dokumentären på svt play. Förra veckan såg jag en i samma stuk om en adopterad kille från Thailand. Båda innehåller betongångest, sunkig klädstil och struliga relationer till white trash-flickvänner. Det är ju rätt deppigt egentligen att det räcker med att slänga iväg 58 minuter av ens liv för att man ska bli lite gladare över att “jo men allt i mitt liv är nog rätt gött ändå”, bara för att man inte kladdar ner det med ghb-shots och killar i keps.
I övrigt har några riktiga rackarungar gott loss med en tuta på gården som de i tid och otid tjuter runt i något slags valrossliknande dödsrop.
Jag väntar spänt på ungefär halvåtta då jag ska i vanlig turordning se “halv åtta hos mig” samt äta min favoriträtt; frukost till middag. Snålade lite och köpte guldbrandsost istället för vanlig. Delvis för att jag eventuellt ska åka till Stockholm i veckoslutet och dessutom för att den på något sätt ger mig en äckelförtjusning. Alltså, jag tycker det är gott men har alltid förknippat den med mitt norrländska arv och stora tomma skogar.
Det kan ju låta romantiskt och fint, och det är det väl till viss del, men sen finns ju alltid den där krypande dödsångesten när man befinner sig ett par timmars bilresa från finlands djupaste skogar med tunga mörka berg och svarta hus längs vägarna.
Jag tänker på när jag nu på senaste tid befunnit mig i Överkalix och hur det liksom känns som att tiden där ligger i något slags limbo av ingenting. Konditorierna tas över av barnen som gått på socialbidrag fram till trettio men sen inser att det inte riktigt “håller” och utan större engagemang tar familjens stolthet och smutskastar det med att baka “cornflakeskakor” och annat ovärdigt för att, ja inte ens kallskänkor är dom. Sen har vi hon spanskan som äger en frisörsalong brevid två andra mer “traditionella” salonger. Hon kunde inte ett ord svenska men lyckades väl pressa fram något halvförståeligt om att hon trivdes och att det var nån göbbe i byn som plockat dit henne.
Sen kom väl ett av byns alla original in och smekte henne på stjärten, bad om en putsning på luggen för femte gången den veckan och pep iväg igen.
Jag vet inte vad det är med min mors barndomsby, men det finns en fadd dimma över hela konceptet. Det liksom, osar av ogjort och stilla liv som känns otillfredställt och “skulle det inte bli mer än så”. Det här kan ju ha att göra med det faktum att jag är uppvuxen i “stadens puls” och inte riktigt förstått det lugna livet i en by högt uppe åt helvete. Det här är nämligen inte alls samma känsla så som det är i livet på landet idén, den är mer… skärgård och Saltkråkan. Kanske är det bara en fingerad efterkonstruktion som man liksom, gjort upp som bra val för att spendera sina död-dagar i. För att så att säga, känna sig trygg även i livets sista skede.
