Men alltså

När jag satt i duschen och försökte manövrera en fotfil samtidigt som jag kramaktigt höll fast mig i kanterna av badkaret i något slags överlevnadsförsök så funderade jag över livets otroliga jävlighet. Alltså det är väl verkligen inte mer jävligt för mig än vad det är för någon annan, och för det mesta lever och mår jag likt en prins oavsett sinneslag. Men så tänkte jag på det här med människor, och då framför allt människor i någon slags närhet och relation till mig. Även där gäller regeln att de är generellt sett rätt mysiga och goda karaktärer som till stor del vill mitt välbefinnande och bryr sig och allt sånt skitsnack. Men sen finns det hos många av dem en dålig ovana till att ständigt vilja “lägga sig i” och ha “åsikter” gällande mitt sätt att leva och mitt sätt att föra vissa relationer framåt. Det finns ett riktigt osexigt drag som går något i stil med “jag vet hur du fungerar”-tänket.

Jag tycker det är osjyst och tråkigt och förstår faktiskt inte varför man egentligen bara låter folk vara som folk är, det är inte mer med det.

Nu sitter jag här iförd min frotéskrud, hetsar upp mig och ömsom fryser ömsom svettas efter duschen.