Kan nån, så kan canon.

Så var det måndag idag igen. Ibland är julivet precis som den där Bill Murray-filmen, det känns som att det mesta är en stor upprepning. Jag räknar ner timmar och sekunder till gips-avtagningen, en sysselsättning som känns värdefull och ointressant på samma gång. Är kanske bättre att låta tiden ha sin gilla gång, två dagar är ju ingenting. Idag som de flesta dagarna på sistonde har det varit förbannat soligt när jag vaknat. Det är trevligt men bidrar till en viss “vad ska jag göra”-ångest. Jag har iallafall någon slags plan till att duscha samt eventuellt läsa lite, inte direkt bestämt mig i vilken ordning dessa storartade aktiviteter ska ske. Känner ingen större dragning till att gå ut och aktivera mig, delvis eftersom de dagar jag haft sånna “känslor” har de mest lett till stressbesvikelse eftersom jag inte utfört det åtagandet. Kanske ska ta en till cigg? Tog just en cigg fan.

Satt ute på balkongen nyss, kollade på lite flygplan. Spejar efter ett till och ser två nya. Undrar var dom är på väg? Man kanske skulle resa bort. Det jag såg tidigare körde rakt upp i himlen, kändes ju stort och vackert på något sätt. Är postbakis, lite *skakis* och nervös. Inga konstigheter egentligen. Klart slut på rapport.