“Har tänkt på en sak…”

Alltså, något som jag märkligt nog har rätt svårt för så är det att tycka synd om andra när de genomgår emotionella kriser eller allmänt “är nere”. Det konstiga i det är väl att jag själv inte är den lyckligaste kniven i lådan så därför borde kunna på något sätt, relatera till deras plågoandar men istället så liksom bara, sätter jag ner foten och tycker det känns överväldigt och påtryckande. Inte för att jag nödvändigtvis måste delta i deras ångest men den stör mig, det liksom gör mig trängd. Kanske är det någon slags försvarsmekanism eftersom jag aldrig själv försöker manifestera någon slags ångestvånda (mer än vad som är nödvändigt) och därför automatiskt tycker andras “frigjordhet” är “fel”?

Jag vet inte, det är ju jävligt osympatiskt av mig egentligen, sånt ska man inte alls gå och dras med, men det är ju ett svårt drag jag relativt nyligen upptäckt. Å andra sidan är nog den delen av mig rätt riktad, vissa “förtjänar” min odelade bryddhet och andra inte, detta valet är dessutom väldigt passivt och otroligt olika. Tror heller inte jag för den delen inte kan aggera varm och trygg famn om det behövs, men ibland kan jag ha jävligt svårt att ta emot andras smärta och liksom acceptera den. Jag tycker den försöker nära av mig istället för att omhuldigas. Är väl olika från vems ångest det är såklart.

Nu försöker jag hitta källor och skit till b-uppsatsens projektplan, går sådär. Får väldigt bra hjälp av Magnus men känner mig ändå likförbannat vilsen. Mitt lillfinger rycker och jag har ont i alldeles för många delar av mig själv.