Skriv, just för mig.

Håller på att bokstavligt talat gå i taket av en outhärdlig tristess. Har sen, ja fan imorse inte dragit ett enda strå till stacken. Möjligtvis utfodrat Magnus med risotto men det är ju inte mycket att hänga upp sig på. Jag vet att det inte är långt kvar tills gipsavtaget och att tja, man måste ju ha tråkigt ibland för att uppskatta det roliga och allt sånt där skit, men det finns ju för fan gränser. Jag har duschat två gånger, sovit, sett alla serier jag följer, öppnat vårt nätverk och nu den senaste timmen fört en envägskommunikation på msn. Jag vet inte vad jag ska ta mig!! Ovissheten gör mig galen!!

Känns som att livet skrattar mig rakt upp i ansiktet, jag har som tappat all gnista och lust till något nu för tiden, det enda jag tänker på är sex, mat och cigg. Så otroligt torrftigt och platt att bara fokusera på några jävla basbehov. Det är trist att invalidisering och sån skit jämt ska få en att tappa suget på kreativitet istället för att man upptar den. Sånt jävla oskick.